Mamma

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på min mamma. Hon dog 2009 till följd av vad man skulle kunna kalla långsamt självmord. Hon levde de sista tio åren helt enkelt på ett sätt som egentligen bara kunde sluta exakt så som det gjorde. Kroppen orkde inte mer. Kedjerökande satt hon fast i sin fåtölj och höll tv-n sällskap med allehanda kakor, godis och någon enstaka kaffe. Hon gick aldrig ut, hon träffade sällan sina barnbarn och ibland undrade jag om hon mindes att hon faktiskt hade några. Hennes egen hälsa och hygien var helt underordnade hennes slutna tillvaro i fåtöljen, likaså min fars liv. Hon kunde inte annat. Hon blev aldrig sig själv efter de där sista doserna elchocker hon fick när Viktor var helt nyfödd. Jag låg på BB samtidigt som mamma låg på psykavdelningen. Jag kommer ihåg att jag gick dit, med Viktor i famnen, bara för att möta en mycket förvirrad människa som trodde att Viktor var hennes egen son, som dog några timmar efter födseln. Hon kallade min son för Mikael, som min bror skulle hetat, och jag var livrädd att hon skulle tappa min lille pojke i sitt förvirrade, desperata tillstånd. Hon blev aldrig sig själv. Vem nu mamma egenligen var, när hon var sig själv. Min mamma var manodepressiv. Eller som det också kallas - hon var bipolär. Min mamma kunde vara ett under av aktivitet och beslutsamhet, glad, dansande, skrattande, rolig och utåtriktad. Hon var oborstad och lite egen. Hon är en av de där det finns tusen berättelser om runt upptåg och infall som vi ibland kärleksfullt men lite sorgsetglatt minns. Om hur hon bytte prislappar på varor i klädaffärer för att få kläderna billigare. Om hur hon stal blommor på ICA. Om hur hon begärde in lingon till Pizza. Min mamma kunde också vara fullständigt apatisk. Eller nervöst manisk. Hon tappade flera gånger under min uppväxt kontakt med verkligheten och var övetygad om att vi skulle bli häktade av polis allihop för att ha stulit pengar.( Det hade vi inte. Det enda som stals stod mamma för och det stannade vid pelargoner) En vanlig räkning i brevlådan blev i mammas ögon en häktningsorder. Under mina tonår var hon urförbannad på mig bara för att jag fanns, under en period kunde jag inte bo hemma. Hon var uppe på nätterna och skurade listerna med tandborste. Detta byttes mot perioder då hon bara grät och låg i sängen, oförmögen att ta hand sig själv, mig eller hemmet. Hon kunde peridvis inte lämnas ensam, hon var en fara för sig själv. Jag minns två tillfällen då jag säkert vet att mamma ville avsluta sitt liv. Mitt i detta fanns min pappa. Min älskade, starka, vindpinade, underbara pappa som ALLTID fanns vid hennes sida. Som ALLTID ställde upp, som ALDRIG tappade tålamodet med min mammas nycker och som desstuom fick stå till svars inför påhopp från människor som trodde allt var hans fel. Eller mitt. Var jag inte ovanligt jobbig? Nåt måste det ju bero på? Han fick också försvara mamma. "Kan hon inte bara skärpa sig?". "Hon har väl inget att vara ledsen för?". Min far är den störste hjälten i universum i mina ögon. Andra rumtomkring orkade ett tag, kanske några år innan kontakten blev alltmer sporadisk, men pappa, han fanns alltid där. För mamma, och för mig. Han finns där än. När mamma var sjuk, och det var hon ganska ofta, fick vi ofta möta ifrågasättanden, okunskap, fördomar, avståndstagande och förakt. Pappa valde att aldrig ljuga om hur det var. Han var öppen, ärlig och trofast. Mitt eget snubblande in i den berömda väggen ska därför inte heller ljugas om, gömmas, förtigas eller stuvas undan. Själsliga och psykiska tillstånd FINNS. Ju oftare vi berättar, desto lättare blir det att bära, och förhoppningsvis minskar fördomar och ifrågasättanden när vi förstår att vi inte är ensamma. Och att det är verkligt. Tack och lov verkar jag inte ha ärvt mammas bipolaritet, även om jag inser att jag har drag av det att brottas med, men mammas erfarenheter, och hennes liv, har lärt mig att aldrig skämmas. Att inte gömma. Att berätta. Min mamma var kärleksfull, rolig och tog mig med på äventyr. Men hon var också bottenlöst förtvivlad och ibland missförstådd. Mamma, var du än är. Jag älskar dig och har alltid älskat dig. Jag hoppas att du nu har frid och de har lingon till pizzan. Och Pappa - du är min store hjälte och din kärlek har tryggt omslutit mig under hela mitt liv. Du ska gå vidare och ta emot den kärlek och omtanke människor vill ge dig. Sätt dig själv i centrum. Det är dags.

Endast 0 % laddning kvar. Anslut till annan energikälla.

Människor som känner mig har reagerat på förvirrade, utlämnande statusuppdateringar och en ny, mörkare ton i vissa inlägg. Jag är inte mycket för att lämna ut hela livet på ett socialt media, men uppenbarligen har det pyst ut lite ändå. Kanske är vi såna, att vi pyser ut där vi kan, för att orka hantera vissa delar av vår vardag? För att göra en invecklad, mångfacetterad och ganska lång historia någorlunda begriplig, så kan jag kort berätta att jag drabbats av utmattningssyndrom och depression. Jag tänkte att sånt inte händer mig. Jag tänkte att jag visserligen har haft lite "mycket" i några år, och vissa delar har krävt mer av mig än jag visste att jag hade, men jag har ändå tänkt att om jag bara vilar lite då och då, kavlar upp och kämpar på, så ska jag nog kunna hålla dimman på avstånd. Ibland kommer hinder ivägen på livets väg och vi har inte mycket annat val än att på något sätt ta oss över dem, så det har jag försökt göra. Gradvis har kroppen signalerat allt tydligare att jag inte laddat nog. Jag har haft, och har, andningssvårigheter, hjärtklappning, tryck över bröstet, myrkryp över hela kroppen, huvudvärk och yrsel, värk i axlar, nacke och armar, muskelsvaghet och darrningar. Allt är mycket tydligt fysiskt. För en och en halv månad sen började jag sova oroligt eller inte alls. Vaknade svettig med hårt ihopbitna käkar och med darrningar och illamående. Sen började jag känna av panikkänslor och rädsla i helt ofarliga situationer. Jag började glömma saker jag brukar komma ihåg, till exempel namn och vad saker heter. Jag missade avtalde möten, la ifrån mig grejer utan att kunna hitta dem igen, och fick till slut svårt att överhuvudtaget tänka. En dag visste jag inte var jag bodde och vid ett tillfälle kunde jag inte för mig liv begripa hur man använder en rulltrappa. För tillfället kan jag inte läsa längre texter, jag har blivit ljudkänslig och har svårt med starka färger och starkt ljus. Jag har nu sovit och gråtit i snart tre veckor, och nu har jag dagar då jag faktiskt känner mig som en människa och inte ett bylte. Dagar då jag orkar gå ur sängen. Jag får hjälp med det här och jag ska inte tyckas synd om. Men jag ska heller inte lastas. Jag har från några håll fått höra att det inte är så konstigt att jag hamnat här, "jag som alltid ska vara överallt". Jag har också hört hurtiga tillrop som "tänk positivt" och "nu när solen kommer blir det bra". Andra har, i bästa välmening, tyckt att de kunnat tyda mitt liv och hur jag borde ha levt det bättre än jag själv. Till alla vill jag säga: Att vara vuxen innebär att vi ibland måste göra vissa saker. Ja, jag använder ordet "måste", därför att det i min mening är så, att vi "måste", hur politskt inkorrekt det än är att påstå det. Jag menar att vi måste saker om vi inte ska vara lortar. Det är också så att vi ibland kan drabbas av omständigheter som vi inte rår över men ändå måste ta hand om och hantera. Ibland gör vi negativa erfarenheter. Ibland blir vi besvikna. Att tycka att jag borde saktat ner, valt annorlunda, gjort annorlunda, haft lägre krav på mig själv eller vad det nu är man kan kosta på sig att tycka, hjälper inte mig. Vad jag helt säkert vet om mig själv är att jag faktiskt försökt rensa i de där måstena. Jag stressar inte över trädgården. Jag jagar inte upp mig till bristningsgränsen över disk och tvätt. Jag säger nej ibland. Jag renoverar inte. Hoppar inte på inredningstrender. Det finns dock områden där jag har mycket höga krav på mig själv. Som student, pedagog och förälder vill jag göra så bra ifrån mig jag någonsin kan. Och när hinder kommer i min väg försöker jag lösa det på bästa sätt. Jag har från läkarhåll fått rådet att göra sådant jag tycker om när jag orkar. Jag försöker följa det rådet, för det låter vettigt. Jag vill vara glad och känna glädje men just nu känns det helt omöjligt. Jag är som ett gammalt, slitet mobilbatteri. Ett sånt där man måste ladda i tre dagar för att kunna använda en halvtimme. Jag kommer att komma tillbaka. Jag har en underbar familj och en underbar man, det har visat sig att jag har några helt ovärderliga vänner omkring mig som ställt upp på ett sätt som gör mig rörd och förundrad. TACK, ni vet vilka ni är. Detta är ingens fel. Det har bara blivit såhär. Jag vet inte varför.Tills jag är mig själv igen, eller i alla fall något liknande, kommer jag kanske även fortsättningsvis att bete mig märkligt och nyckfullt och kanske ser jag ibland ledsen och tyngd ut. Ta hand om varandra!

Jippie! Det har gått åt skogen!

Läser mitt senaste blogginlägg, som är postat för ungefär ett år sen, och måste skratta högt! Skratten fastnar förstås en aning i halsen, för helt okomplicerat är det nog inte. Det gick faktiskt lite åt skogen med det där träningsfrälsta. Jag är lite trött igen, äter lite hipp som happ och kan väl inte exakt betraktas som något hälsofreak. Inte nu. Kläder hänger i garderoben och krymper. Av någon anledning postar man oftast inte statusar som vrålar "JAG HAR MISSLYCKATS KAPITALT OCH ALLA NI SOM HEJADE PÅ MIG KAN SPARA ERA APPLÅDER FÖR NU ÄR ALLT SKIT!". Men det kanske man borde göra? För nog går det åt skogen då och då, lite till mans? Och nog är det rätt skönt om någon säger det? En bekant till mig kvittrade förtjust att "Nu struntar du väl i det där? Bry dig inte om det, du är bra som du är!". Ja, det klart att jag är! Det är väl för sjutton inte därför jag vill röra på mig, känna mig stark och må bra, för att jag tycker det är nåt fel på mig? Nä.

Nåväl, nu har det gått åt pipsvängen, men SKAM DEN SOM GER SIG. Jag kommer igen. Jag borstar av mig lite bara, kavlar upp ärmarna, tar sats, och börjar på nytt. Igen. The soundtrack of my life. Gör om, gör rätt! Inte för någon annans skull. För min skull. Och för min familj, som gärna vill ha en människa som orkar göra kaffe då och då!

Eller. När jag tänker efter. Vad exakt har gått åt pipsvängen? Jag är kanske bara i någon sorts fas? Hm. Kanske ska jag träna mig på något annat just nu än att drälla runt i skogen och flåsa på dansgolvet? Eller är det bara en bekväm efterkonstruktion? Skit samma. Läget är läget, nu ska jag käka lite glass, dricka kaffe, och återgå till den andliga spisen att få en hemtenta klar! Sen blir det kanske en promenad i vårvädret. Jag får se.

TräningsFRÄLST och Nyreligiös.

Tänk att det ska vara så svårt att fatta! Fast så är jag ju ovanligt förstockad visserligen. NU har jag gått ner nästan 12 kilo, orkar både jogga, gymma och skaka rumpa som en galning på danspassen. Jag är samma människa, uppenbarligen - men ändå inte. Den nya stupar visserligen i säng vid nio varje kväll, men då efter en dag då energin räckt till! Tänk att kroppen är så fantastisk att den kan självläka så! Nu kommer de smutsiga hemligheterna om mitt dolda, tidigare liv: Jag var svårartat sockerberoende. Inte sådär så att jag tyckte om allt sött i största allmänhet, utan på det där jagad-blick-sättet och trycka-i-sig-en-chokladkaka-i-bilen-när-ingen-ser - sättet. jag lyckades lura i både min man och mig själv att jag uppskattade "En Stund För Mig Själv" i soffan när barnen (och maken) gått och lagt sig. Sanningen var att jag uppskattade en stund med godispåsen. Bara en liten. Bara några häxvrål, några violgrodor och ett och annat hjärta. Lite choklad skadar väl inte? Och en cola LIGHT.

NU kommer fler erkännanden, när vi nu ändå är inne på allvarliga bekännelser - jag var alltid trött. Inte sådär som man kan bli efter en arbetsdag eller efter en dålig natt, utan hela tiden. Inte småtrött utan trött på det där viset som gör att hela tillvaron känns som en stor, tung suck. Mitt vanligaste uttryck härhemma var: "Jag orkar inte". Ganska argsint, lättretad och stingslig var jag också. Och för trött för att svara upp för mig själv när det krävdes.

För några år sen blev jag, som Jonas Gardell utttrycker det - hemskt religiös. Det här är likadant ungefär, samma känsla av sammanhang, kärlek till livet, förundran över kraften som finns i universum och i oss människor. (nä, jag är inte född i ett hippiekollektiv. Men jag kanske borde starta ett? :))

Tänk att en människa, som kallas OBESE på ungarnas Wii Fit, som tjuväter godis varje dag, som knycker halva paketet ballerina kladd och knappt orkar gå ut med hunden( utan låtsas att hon fostrar ungarna till ansvar genom att jämt be dem att göra det) och hellre lägger barnens kläder i trappan än att gå UPP för den, kan klara att inte bara bli av med sötberoendet, utan också börjar orka. Nu kan jag säga: "Jag orkar". Men också "Nej, nu får det vara nog, jag tar inte skit mer". Jag är helt plötsligt mer medveten om mig själv och vad jag kan uträtta, och, sägs det - gladare. Jag orkar också vara fokuserad hela dagen på jobbet, (när inte mina älskade elever lurar mig att börja prata som helt andra saker än engelska oregelbundna verb, förstås. Häromdagen råkade vi halka in på strumpbyxor, och tidigare har vi avhandlat viktiga ämnen som relationer, sex, matlagning, datortid och mina misslyckade försök att bli rockstjärna )

Någon undrade hur jag hinner träna flera gånger i veckan. Jag skulle vilja säga att jag hinner inte hinna. Däremot tycker jag inte att jag måste hinna ha felfria rabatter, nyrenoverat eller stryka alla kläder. Ger jag mig själv några timmar i veckan, så har jag helt plötsligt timmar "över" till att orka existera de andra timmarna...

Att det ska vara så svårt att fatta. Att man kan förändra, och att det är lättare än man tror. Amen.

Det läskiga....

Jag har något läskigt i min hjärna, tror jag. Jag kan vara mycket klok. Eftertänksam och liksom....resonabel. Jag kan själv upptäcka och identifiera problem i min vardag, och sedan vidta nödvändiga förändringar. Jag kan tycka att jag fokuserar på fel saker i tillvaron och ägnar mig åt sånt som både är rätt omoget och onödigt, när vi nu har så mycket nödigt omkring oss, och när jag upptäcker det, så fokuserar jag om. Ja, mycket klok, kan jag vara. Vuxen. Sen händer nåt. På ett ögonblick är alla goda föresatser som bortblåsta, och jag hör mig själv formulera argument för det motsatta jag just genom mitt strålande förnuft kommit fram till. Här är bildbevis på det läskiga i min hjärna:



Ja, det är min kartong, i mitt vardagsrummet. Och det som sitter i heter numera Nalle. Läskigt.

Såhär förnuftigt och klokt resonerade jag mindre än en vecka före Det Läskiga:

Katter hårar ner. Vi vill ha hårfritt och snyggt i vårt nya hus. Inga fler katter.
Katter skiter i lådor. Någon måste tömma dem. Jag är trött på att det alltid är jag. Inga fler katter.
Katter kostar pengar. Inga fler katter.
Vi har redan tre. Inga fler katter.

Min man har hållt med mig, och gratulerat sig själv till att hans fru äntligen blivit normal.

Sen åkte vill Margareta och träffade Damon, som han då hette. Han är född hos oss, och vi har följt hans babytid fram till nio veckor. Redan när han var liten tyckte några här att han gott kunde stanna i familjen. Men jag var förnuftig. Alltså fick kattuslingen åka hem till Margareta när det var dags.

I tisdags åkte vi för att hälsa på Margareta i Karlskrona, och för att titta lite på Damon, som vi visste inte var såld. Sen tänkte vi att vi kanske kunde låna hem honom, han tillhör ju faktiskt familjen, och när han sen faktist BLIR såld, så får vi ju inte träffa honom mer, tänkte vi. Bara ett par dagar. För att mysa.

Nu heter han NALLE och kommer troligen inte att åka härifrån igen.
Detta har min man bestämt. Helt utan påtryckningar från mig. Håkan har önskat sig en stor, gosig britthanne, fast han skulle vara choklad...
Det var såhär det gick till:



Läskigt.
Nu har vi mer bajs att rensa, mer hår att dammsuga, och nu kommer vi väl aldrig att få en chokladfärgad britt som vi drömt om....

Nu är det dags!

Man måste ju förebeda sig mentalt ordentlig inför stora förändringar, och nu har jag grunnat i en vecka på hur jag ska lägga upp det hela, och för att verkligen tränga in i frågeställningen så tryckte jag i mig en extra god påse godis igår. Så nu är jag redo! I morse vägde jag 89 kg. Känner mig tämligen nöjd över att jag inte klättrat över 90-strecket i alla fall, men nu är det alltså dags att vända skutan. Trots alla omkring mig som snusförnumstigt berättar att man numera vet att vi inte behöver kolhydrater, ja, att kolhydrater rentav är farligt, så tänker jag inte ge mig på någon kolhydratfri kost. Här blir det gamla hederliga viktväktarna! Och ja, jag kommer att betala för att väga mig. Ja, man står i kö för det. Ja, jag kommer att tycka att det är skit att räkna vad man stoppar i sig, men jag resonerar såhär:

1)Invägningen är rätt peppande, och just nu betalar jag gladeligen för att bli minsta peppad. Förresten som kan jag lika gärna lägga mina pengar på en vägning som på smågodis.

2) Om man ska gå ner i vikt, är faktiskt enda sättet att äta mindre än jag gör av med. Visst är viktväktarnas system "på låtsats", det finns ju inget som heter points i verkligheten, men jag kan köpa det. Alltså kommer jag att bete mig som om det fanns points i sinnevärlden, och agera därefter. Funkar det, så funkar det. Och det gör det.

3) Jag står ofta i kö. Kön till viktväktarna är inte värre än den på systemet.

Nu börjar jag: Till frukost idag ska jag äta havregrynsgröt med lättmjölk och färska hallon, och en knäckemacka med mager ost, paprika, sallad, och en jävligt stor klementin.

Sen får jag väl ta och städa lite, innan jag går min raska, hurtiga promenad!

Apropå att lova.....

Apropå att lova saker så kan jag konstatera att det uppenbarligen inte är min starka sida att hålla vad jag lovar.

Löftesbrott 1: Mitt Nya Liv skulle börjat i måndags. Än har inget nytt liv synts till. Vi har istället för att knapra morötter och uppfinna smala kulinariska måltider varit på turné i Lund och Karlskrona. Här har vi blivit bjudna på sockerkaka, god middag, kaffe och efterätter. Väldigt trevligt. Men inte Nytt-Livigt precis.

Löftesbrott 2: Vi skulle inte ha någon mer kattuppfödning. Fast jag har precis råkat kontakta en annan uppfödare om en hane som skulle passa vår Klara. Av någon anledning tycks vi ha glömt att kastrera Klara. Jag är osäker på vad det kommer sig att sånt här händer just mig.

Löftesbrott 3. Inga fler katter in i detta hus. En liten Damon håller nu på att utforska köket. Han är fantastisk, men han är definitivt en katt, och han är i mitt hus. Grovt löftesbrott, med andra ord. Och korkat. Men oundvikligt. Håkan är osäker på vad det kommer sig att sånt händer just honom.