Läser mitt senaste blogginlägg, som är postat för ungefär ett år sen, och måste skratta högt! Skratten fastnar förstås en aning i halsen, för helt okomplicerat är det nog inte. Det gick faktiskt lite åt skogen med det där träningsfrälsta. Jag är lite trött igen, äter lite hipp som happ och kan väl inte exakt betraktas som något hälsofreak. Inte nu. Kläder hänger i garderoben och krymper. Av någon anledning postar man oftast inte statusar som vrålar "JAG HAR MISSLYCKATS KAPITALT OCH ALLA NI SOM HEJADE PÅ MIG KAN SPARA ERA APPLÅDER FÖR NU ÄR ALLT SKIT!". Men det kanske man borde göra? För nog går det åt skogen då och då, lite till mans? Och nog är det rätt skönt om någon säger det? En bekant till mig kvittrade förtjust att "Nu struntar du väl i det där? Bry dig inte om det, du är bra som du är!". Ja, det klart att jag är! Det är väl för sjutton inte därför jag vill röra på mig, känna mig stark och må bra, för att jag tycker det är nåt fel på mig? Nä.
Nåväl, nu har det gått åt pipsvängen, men SKAM DEN SOM GER SIG. Jag kommer igen. Jag borstar av mig lite bara, kavlar upp ärmarna, tar sats, och börjar på nytt. Igen. The soundtrack of my life. Gör om, gör rätt! Inte för någon annans skull. För min skull. Och för min familj, som gärna vill ha en människa som orkar göra kaffe då och då!
Eller. När jag tänker efter. Vad exakt har gått åt pipsvängen? Jag är kanske bara i någon sorts fas? Hm. Kanske ska jag träna mig på något annat just nu än att drälla runt i skogen och flåsa på dansgolvet? Eller är det bara en bekväm efterkonstruktion? Skit samma. Läget är läget, nu ska jag käka lite glass, dricka kaffe, och återgå till den andliga spisen att få en hemtenta klar! Sen blir det kanske en promenad i vårvädret. Jag får se.
