Mamma

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på min mamma. Hon dog 2009 till följd av vad man skulle kunna kalla långsamt självmord. Hon levde de sista tio åren helt enkelt på ett sätt som egentligen bara kunde sluta exakt så som det gjorde. Kroppen orkde inte mer. Kedjerökande satt hon fast i sin fåtölj och höll tv-n sällskap med allehanda kakor, godis och någon enstaka kaffe. Hon gick aldrig ut, hon träffade sällan sina barnbarn och ibland undrade jag om hon mindes att hon faktiskt hade några. Hennes egen hälsa och hygien var helt underordnade hennes slutna tillvaro i fåtöljen, likaså min fars liv. Hon kunde inte annat. Hon blev aldrig sig själv efter de där sista doserna elchocker hon fick när Viktor var helt nyfödd. Jag låg på BB samtidigt som mamma låg på psykavdelningen. Jag kommer ihåg att jag gick dit, med Viktor i famnen, bara för att möta en mycket förvirrad människa som trodde att Viktor var hennes egen son, som dog några timmar efter födseln. Hon kallade min son för Mikael, som min bror skulle hetat, och jag var livrädd att hon skulle tappa min lille pojke i sitt förvirrade, desperata tillstånd. Hon blev aldrig sig själv. Vem nu mamma egenligen var, när hon var sig själv. Min mamma var manodepressiv. Eller som det också kallas - hon var bipolär. Min mamma kunde vara ett under av aktivitet och beslutsamhet, glad, dansande, skrattande, rolig och utåtriktad. Hon var oborstad och lite egen. Hon är en av de där det finns tusen berättelser om runt upptåg och infall som vi ibland kärleksfullt men lite sorgsetglatt minns. Om hur hon bytte prislappar på varor i klädaffärer för att få kläderna billigare. Om hur hon stal blommor på ICA. Om hur hon begärde in lingon till Pizza. Min mamma kunde också vara fullständigt apatisk. Eller nervöst manisk. Hon tappade flera gånger under min uppväxt kontakt med verkligheten och var övetygad om att vi skulle bli häktade av polis allihop för att ha stulit pengar.( Det hade vi inte. Det enda som stals stod mamma för och det stannade vid pelargoner) En vanlig räkning i brevlådan blev i mammas ögon en häktningsorder. Under mina tonår var hon urförbannad på mig bara för att jag fanns, under en period kunde jag inte bo hemma. Hon var uppe på nätterna och skurade listerna med tandborste. Detta byttes mot perioder då hon bara grät och låg i sängen, oförmögen att ta hand sig själv, mig eller hemmet. Hon kunde peridvis inte lämnas ensam, hon var en fara för sig själv. Jag minns två tillfällen då jag säkert vet att mamma ville avsluta sitt liv. Mitt i detta fanns min pappa. Min älskade, starka, vindpinade, underbara pappa som ALLTID fanns vid hennes sida. Som ALLTID ställde upp, som ALDRIG tappade tålamodet med min mammas nycker och som desstuom fick stå till svars inför påhopp från människor som trodde allt var hans fel. Eller mitt. Var jag inte ovanligt jobbig? Nåt måste det ju bero på? Han fick också försvara mamma. "Kan hon inte bara skärpa sig?". "Hon har väl inget att vara ledsen för?". Min far är den störste hjälten i universum i mina ögon. Andra rumtomkring orkade ett tag, kanske några år innan kontakten blev alltmer sporadisk, men pappa, han fanns alltid där. För mamma, och för mig. Han finns där än. När mamma var sjuk, och det var hon ganska ofta, fick vi ofta möta ifrågasättanden, okunskap, fördomar, avståndstagande och förakt. Pappa valde att aldrig ljuga om hur det var. Han var öppen, ärlig och trofast. Mitt eget snubblande in i den berömda väggen ska därför inte heller ljugas om, gömmas, förtigas eller stuvas undan. Själsliga och psykiska tillstånd FINNS. Ju oftare vi berättar, desto lättare blir det att bära, och förhoppningsvis minskar fördomar och ifrågasättanden när vi förstår att vi inte är ensamma. Och att det är verkligt. Tack och lov verkar jag inte ha ärvt mammas bipolaritet, även om jag inser att jag har drag av det att brottas med, men mammas erfarenheter, och hennes liv, har lärt mig att aldrig skämmas. Att inte gömma. Att berätta. Min mamma var kärleksfull, rolig och tog mig med på äventyr. Men hon var också bottenlöst förtvivlad och ibland missförstådd. Mamma, var du än är. Jag älskar dig och har alltid älskat dig. Jag hoppas att du nu har frid och de har lingon till pizzan. Och Pappa - du är min store hjälte och din kärlek har tryggt omslutit mig under hela mitt liv. Du ska gå vidare och ta emot den kärlek och omtanke människor vill ge dig. Sätt dig själv i centrum. Det är dags.

Endast 0 % laddning kvar. Anslut till annan energikälla.

Människor som känner mig har reagerat på förvirrade, utlämnande statusuppdateringar och en ny, mörkare ton i vissa inlägg. Jag är inte mycket för att lämna ut hela livet på ett socialt media, men uppenbarligen har det pyst ut lite ändå. Kanske är vi såna, att vi pyser ut där vi kan, för att orka hantera vissa delar av vår vardag? För att göra en invecklad, mångfacetterad och ganska lång historia någorlunda begriplig, så kan jag kort berätta att jag drabbats av utmattningssyndrom och depression. Jag tänkte att sånt inte händer mig. Jag tänkte att jag visserligen har haft lite "mycket" i några år, och vissa delar har krävt mer av mig än jag visste att jag hade, men jag har ändå tänkt att om jag bara vilar lite då och då, kavlar upp och kämpar på, så ska jag nog kunna hålla dimman på avstånd. Ibland kommer hinder ivägen på livets väg och vi har inte mycket annat val än att på något sätt ta oss över dem, så det har jag försökt göra. Gradvis har kroppen signalerat allt tydligare att jag inte laddat nog. Jag har haft, och har, andningssvårigheter, hjärtklappning, tryck över bröstet, myrkryp över hela kroppen, huvudvärk och yrsel, värk i axlar, nacke och armar, muskelsvaghet och darrningar. Allt är mycket tydligt fysiskt. För en och en halv månad sen började jag sova oroligt eller inte alls. Vaknade svettig med hårt ihopbitna käkar och med darrningar och illamående. Sen började jag känna av panikkänslor och rädsla i helt ofarliga situationer. Jag började glömma saker jag brukar komma ihåg, till exempel namn och vad saker heter. Jag missade avtalde möten, la ifrån mig grejer utan att kunna hitta dem igen, och fick till slut svårt att överhuvudtaget tänka. En dag visste jag inte var jag bodde och vid ett tillfälle kunde jag inte för mig liv begripa hur man använder en rulltrappa. För tillfället kan jag inte läsa längre texter, jag har blivit ljudkänslig och har svårt med starka färger och starkt ljus. Jag har nu sovit och gråtit i snart tre veckor, och nu har jag dagar då jag faktiskt känner mig som en människa och inte ett bylte. Dagar då jag orkar gå ur sängen. Jag får hjälp med det här och jag ska inte tyckas synd om. Men jag ska heller inte lastas. Jag har från några håll fått höra att det inte är så konstigt att jag hamnat här, "jag som alltid ska vara överallt". Jag har också hört hurtiga tillrop som "tänk positivt" och "nu när solen kommer blir det bra". Andra har, i bästa välmening, tyckt att de kunnat tyda mitt liv och hur jag borde ha levt det bättre än jag själv. Till alla vill jag säga: Att vara vuxen innebär att vi ibland måste göra vissa saker. Ja, jag använder ordet "måste", därför att det i min mening är så, att vi "måste", hur politskt inkorrekt det än är att påstå det. Jag menar att vi måste saker om vi inte ska vara lortar. Det är också så att vi ibland kan drabbas av omständigheter som vi inte rår över men ändå måste ta hand om och hantera. Ibland gör vi negativa erfarenheter. Ibland blir vi besvikna. Att tycka att jag borde saktat ner, valt annorlunda, gjort annorlunda, haft lägre krav på mig själv eller vad det nu är man kan kosta på sig att tycka, hjälper inte mig. Vad jag helt säkert vet om mig själv är att jag faktiskt försökt rensa i de där måstena. Jag stressar inte över trädgården. Jag jagar inte upp mig till bristningsgränsen över disk och tvätt. Jag säger nej ibland. Jag renoverar inte. Hoppar inte på inredningstrender. Det finns dock områden där jag har mycket höga krav på mig själv. Som student, pedagog och förälder vill jag göra så bra ifrån mig jag någonsin kan. Och när hinder kommer i min väg försöker jag lösa det på bästa sätt. Jag har från läkarhåll fått rådet att göra sådant jag tycker om när jag orkar. Jag försöker följa det rådet, för det låter vettigt. Jag vill vara glad och känna glädje men just nu känns det helt omöjligt. Jag är som ett gammalt, slitet mobilbatteri. Ett sånt där man måste ladda i tre dagar för att kunna använda en halvtimme. Jag kommer att komma tillbaka. Jag har en underbar familj och en underbar man, det har visat sig att jag har några helt ovärderliga vänner omkring mig som ställt upp på ett sätt som gör mig rörd och förundrad. TACK, ni vet vilka ni är. Detta är ingens fel. Det har bara blivit såhär. Jag vet inte varför.Tills jag är mig själv igen, eller i alla fall något liknande, kommer jag kanske även fortsättningsvis att bete mig märkligt och nyckfullt och kanske ser jag ibland ledsen och tyngd ut. Ta hand om varandra!