TräningsFRÄLST och Nyreligiös.

Tänk att det ska vara så svårt att fatta! Fast så är jag ju ovanligt förstockad visserligen. NU har jag gått ner nästan 12 kilo, orkar både jogga, gymma och skaka rumpa som en galning på danspassen. Jag är samma människa, uppenbarligen - men ändå inte. Den nya stupar visserligen i säng vid nio varje kväll, men då efter en dag då energin räckt till! Tänk att kroppen är så fantastisk att den kan självläka så! Nu kommer de smutsiga hemligheterna om mitt dolda, tidigare liv: Jag var svårartat sockerberoende. Inte sådär så att jag tyckte om allt sött i största allmänhet, utan på det där jagad-blick-sättet och trycka-i-sig-en-chokladkaka-i-bilen-när-ingen-ser - sättet. jag lyckades lura i både min man och mig själv att jag uppskattade "En Stund För Mig Själv" i soffan när barnen (och maken) gått och lagt sig. Sanningen var att jag uppskattade en stund med godispåsen. Bara en liten. Bara några häxvrål, några violgrodor och ett och annat hjärta. Lite choklad skadar väl inte? Och en cola LIGHT.

NU kommer fler erkännanden, när vi nu ändå är inne på allvarliga bekännelser - jag var alltid trött. Inte sådär som man kan bli efter en arbetsdag eller efter en dålig natt, utan hela tiden. Inte småtrött utan trött på det där viset som gör att hela tillvaron känns som en stor, tung suck. Mitt vanligaste uttryck härhemma var: "Jag orkar inte". Ganska argsint, lättretad och stingslig var jag också. Och för trött för att svara upp för mig själv när det krävdes.

För några år sen blev jag, som Jonas Gardell utttrycker det - hemskt religiös. Det här är likadant ungefär, samma känsla av sammanhang, kärlek till livet, förundran över kraften som finns i universum och i oss människor. (nä, jag är inte född i ett hippiekollektiv. Men jag kanske borde starta ett? :))

Tänk att en människa, som kallas OBESE på ungarnas Wii Fit, som tjuväter godis varje dag, som knycker halva paketet ballerina kladd och knappt orkar gå ut med hunden( utan låtsas att hon fostrar ungarna till ansvar genom att jämt be dem att göra det) och hellre lägger barnens kläder i trappan än att gå UPP för den, kan klara att inte bara bli av med sötberoendet, utan också börjar orka. Nu kan jag säga: "Jag orkar". Men också "Nej, nu får det vara nog, jag tar inte skit mer". Jag är helt plötsligt mer medveten om mig själv och vad jag kan uträtta, och, sägs det - gladare. Jag orkar också vara fokuserad hela dagen på jobbet, (när inte mina älskade elever lurar mig att börja prata som helt andra saker än engelska oregelbundna verb, förstås. Häromdagen råkade vi halka in på strumpbyxor, och tidigare har vi avhandlat viktiga ämnen som relationer, sex, matlagning, datortid och mina misslyckade försök att bli rockstjärna )

Någon undrade hur jag hinner träna flera gånger i veckan. Jag skulle vilja säga att jag hinner inte hinna. Däremot tycker jag inte att jag måste hinna ha felfria rabatter, nyrenoverat eller stryka alla kläder. Ger jag mig själv några timmar i veckan, så har jag helt plötsligt timmar "över" till att orka existera de andra timmarna...

Att det ska vara så svårt att fatta. Att man kan förändra, och att det är lättare än man tror. Amen.

Det läskiga....

Jag har något läskigt i min hjärna, tror jag. Jag kan vara mycket klok. Eftertänksam och liksom....resonabel. Jag kan själv upptäcka och identifiera problem i min vardag, och sedan vidta nödvändiga förändringar. Jag kan tycka att jag fokuserar på fel saker i tillvaron och ägnar mig åt sånt som både är rätt omoget och onödigt, när vi nu har så mycket nödigt omkring oss, och när jag upptäcker det, så fokuserar jag om. Ja, mycket klok, kan jag vara. Vuxen. Sen händer nåt. På ett ögonblick är alla goda föresatser som bortblåsta, och jag hör mig själv formulera argument för det motsatta jag just genom mitt strålande förnuft kommit fram till. Här är bildbevis på det läskiga i min hjärna:



Ja, det är min kartong, i mitt vardagsrummet. Och det som sitter i heter numera Nalle. Läskigt.

Såhär förnuftigt och klokt resonerade jag mindre än en vecka före Det Läskiga:

Katter hårar ner. Vi vill ha hårfritt och snyggt i vårt nya hus. Inga fler katter.
Katter skiter i lådor. Någon måste tömma dem. Jag är trött på att det alltid är jag. Inga fler katter.
Katter kostar pengar. Inga fler katter.
Vi har redan tre. Inga fler katter.

Min man har hållt med mig, och gratulerat sig själv till att hans fru äntligen blivit normal.

Sen åkte vill Margareta och träffade Damon, som han då hette. Han är född hos oss, och vi har följt hans babytid fram till nio veckor. Redan när han var liten tyckte några här att han gott kunde stanna i familjen. Men jag var förnuftig. Alltså fick kattuslingen åka hem till Margareta när det var dags.

I tisdags åkte vi för att hälsa på Margareta i Karlskrona, och för att titta lite på Damon, som vi visste inte var såld. Sen tänkte vi att vi kanske kunde låna hem honom, han tillhör ju faktiskt familjen, och när han sen faktist BLIR såld, så får vi ju inte träffa honom mer, tänkte vi. Bara ett par dagar. För att mysa.

Nu heter han NALLE och kommer troligen inte att åka härifrån igen.
Detta har min man bestämt. Helt utan påtryckningar från mig. Håkan har önskat sig en stor, gosig britthanne, fast han skulle vara choklad...
Det var såhär det gick till:



Läskigt.
Nu har vi mer bajs att rensa, mer hår att dammsuga, och nu kommer vi väl aldrig att få en chokladfärgad britt som vi drömt om....

Nu är det dags!

Man måste ju förebeda sig mentalt ordentlig inför stora förändringar, och nu har jag grunnat i en vecka på hur jag ska lägga upp det hela, och för att verkligen tränga in i frågeställningen så tryckte jag i mig en extra god påse godis igår. Så nu är jag redo! I morse vägde jag 89 kg. Känner mig tämligen nöjd över att jag inte klättrat över 90-strecket i alla fall, men nu är det alltså dags att vända skutan. Trots alla omkring mig som snusförnumstigt berättar att man numera vet att vi inte behöver kolhydrater, ja, att kolhydrater rentav är farligt, så tänker jag inte ge mig på någon kolhydratfri kost. Här blir det gamla hederliga viktväktarna! Och ja, jag kommer att betala för att väga mig. Ja, man står i kö för det. Ja, jag kommer att tycka att det är skit att räkna vad man stoppar i sig, men jag resonerar såhär:

1)Invägningen är rätt peppande, och just nu betalar jag gladeligen för att bli minsta peppad. Förresten som kan jag lika gärna lägga mina pengar på en vägning som på smågodis.

2) Om man ska gå ner i vikt, är faktiskt enda sättet att äta mindre än jag gör av med. Visst är viktväktarnas system "på låtsats", det finns ju inget som heter points i verkligheten, men jag kan köpa det. Alltså kommer jag att bete mig som om det fanns points i sinnevärlden, och agera därefter. Funkar det, så funkar det. Och det gör det.

3) Jag står ofta i kö. Kön till viktväktarna är inte värre än den på systemet.

Nu börjar jag: Till frukost idag ska jag äta havregrynsgröt med lättmjölk och färska hallon, och en knäckemacka med mager ost, paprika, sallad, och en jävligt stor klementin.

Sen får jag väl ta och städa lite, innan jag går min raska, hurtiga promenad!

Apropå att lova.....

Apropå att lova saker så kan jag konstatera att det uppenbarligen inte är min starka sida att hålla vad jag lovar.

Löftesbrott 1: Mitt Nya Liv skulle börjat i måndags. Än har inget nytt liv synts till. Vi har istället för att knapra morötter och uppfinna smala kulinariska måltider varit på turné i Lund och Karlskrona. Här har vi blivit bjudna på sockerkaka, god middag, kaffe och efterätter. Väldigt trevligt. Men inte Nytt-Livigt precis.

Löftesbrott 2: Vi skulle inte ha någon mer kattuppfödning. Fast jag har precis råkat kontakta en annan uppfödare om en hane som skulle passa vår Klara. Av någon anledning tycks vi ha glömt att kastrera Klara. Jag är osäker på vad det kommer sig att sånt här händer just mig.

Löftesbrott 3. Inga fler katter in i detta hus. En liten Damon håller nu på att utforska köket. Han är fantastisk, men han är definitivt en katt, och han är i mitt hus. Grovt löftesbrott, med andra ord. Och korkat. Men oundvikligt. Håkan är osäker på vad det kommer sig att sånt händer just honom.

Nytt År, Nya möjligheter...

Jag tillhör dem som varje år, ( och varje måndag ) forfarande tror att man kan komma någon vart genom att vidlyftigt lova saker så att alla hör. Jag har heligt och dyrt lovat att komma i form och tappa bort överflödskilon vid åtminstone 200 tidigare tillfällen, och jag har på samma övertygande sätt bedyrat att mina studier nu kommer att avslutas, gärna med bravur följt av applåder och visslingar. Jag har lovat att bli vänligare, mer tolerant, på något mystiskt vis utveckla ett närmast överjordiskt tålamod, bli mer närvarande - i - nuet, äta mer sparris och mindre häxvrål, arbeta på mitt upphöjda lugn samt bry mig mindre om vad folk tycker, samtidigt som jag ska bli mer ödmjuk och lyssna mer på vad folk säger. Jag tänker lova allt det där igen. Detta överraskande beslut kan grunda sig i obotlig dumhet, låg självkänsla, taskig självkännedom eller ren avundsjuka på alla de som lyckas med hela listan utan att lova något och utan minsta ansträngning, men jag har bestämt mig för att helt sonika bestämma mig för en, för mig själv, mycket trevligare orsak:

Det finns alltid hopp.

Det är, har jag förstått, inte längre särskilt modernt att lova saker på nyåret. Nu ska man istället inse att man har begränsningar och nyktert konstatera att det är meningslöst med sådan dramatik runt något man ändå inte kommer att hålla. Man ska vara nöjd. Nu är jag ju i övrigt inte särdeles modern, så jag fortsätter härmed på den inslagna, gammaldags vägen och presenterar årets lista:

1. Gå ner 20 kilon före sommalovet. Det är fullt möjligt om man inte bryr sig så mycket om vad man äter. För att citera en gammal historielärare jag en gång hade och beundrar: "Föda är föda - man kan lika gärna äta morötter som gräddsås".
2. För att undvika ovanstående tragik tänker jag lära mig laga god mat utan grädde. Hur det nu ska gå till.
3. Komma i form genom att bokstavligen dansa häcken av mig.
4. Bli rysligt stark genom att låtsas att gymet är en äventyrspark. Det går. Jag vet andra som gjort det.
5. Läsa böcker. Många.
6. Gå långpromenader med hunden. Alltså på riktigt. Riktigt långa.
7. Ha mer sex.
8. Bli snäll.
9. Plugga klart, så att jag sen i lugn och ro kan moralisera över alla andra som jobbar i smyg,(dvs utan att vara tillåtna - behöriga för dylik verksamhet) samtidigt som jag påminner om min egen Stora Kamp och Långa Väg som jag ju trots alla svårigheter faktiskt tagit mig an, till skillnad från andra latmaskar. Nä. Nu är jag dum. Jag ska plugga klart för min egen skull, förstås.
10. Plugga klart, för min egen skull.

Och till mina barn - jag lovar bot och bättring i största allmänhet, som vanligt.
Till min make - jag lovar bot och bättring i största allmänhet, som vanligt.

Jag önskar mig själv stort lycka till!

Note to Self: glöm inte köpa morötter.