Det läskiga....

Jag har något läskigt i min hjärna, tror jag. Jag kan vara mycket klok. Eftertänksam och liksom....resonabel. Jag kan själv upptäcka och identifiera problem i min vardag, och sedan vidta nödvändiga förändringar. Jag kan tycka att jag fokuserar på fel saker i tillvaron och ägnar mig åt sånt som både är rätt omoget och onödigt, när vi nu har så mycket nödigt omkring oss, och när jag upptäcker det, så fokuserar jag om. Ja, mycket klok, kan jag vara. Vuxen. Sen händer nåt. På ett ögonblick är alla goda föresatser som bortblåsta, och jag hör mig själv formulera argument för det motsatta jag just genom mitt strålande förnuft kommit fram till. Här är bildbevis på det läskiga i min hjärna:



Ja, det är min kartong, i mitt vardagsrummet. Och det som sitter i heter numera Nalle. Läskigt.

Såhär förnuftigt och klokt resonerade jag mindre än en vecka före Det Läskiga:

Katter hårar ner. Vi vill ha hårfritt och snyggt i vårt nya hus. Inga fler katter.
Katter skiter i lådor. Någon måste tömma dem. Jag är trött på att det alltid är jag. Inga fler katter.
Katter kostar pengar. Inga fler katter.
Vi har redan tre. Inga fler katter.

Min man har hållt med mig, och gratulerat sig själv till att hans fru äntligen blivit normal.

Sen åkte vill Margareta och träffade Damon, som han då hette. Han är född hos oss, och vi har följt hans babytid fram till nio veckor. Redan när han var liten tyckte några här att han gott kunde stanna i familjen. Men jag var förnuftig. Alltså fick kattuslingen åka hem till Margareta när det var dags.

I tisdags åkte vi för att hälsa på Margareta i Karlskrona, och för att titta lite på Damon, som vi visste inte var såld. Sen tänkte vi att vi kanske kunde låna hem honom, han tillhör ju faktiskt familjen, och när han sen faktist BLIR såld, så får vi ju inte träffa honom mer, tänkte vi. Bara ett par dagar. För att mysa.

Nu heter han NALLE och kommer troligen inte att åka härifrån igen.
Detta har min man bestämt. Helt utan påtryckningar från mig. Håkan har önskat sig en stor, gosig britthanne, fast han skulle vara choklad...
Det var såhär det gick till:



Läskigt.
Nu har vi mer bajs att rensa, mer hår att dammsuga, och nu kommer vi väl aldrig att få en chokladfärgad britt som vi drömt om....