Tänk att det ska vara så svårt att fatta! Fast så är jag ju ovanligt förstockad visserligen. NU har jag gått ner nästan 12 kilo, orkar både jogga, gymma och skaka rumpa som en galning på danspassen. Jag är samma människa, uppenbarligen - men ändå inte. Den nya stupar visserligen i säng vid nio varje kväll, men då efter en dag då energin räckt till! Tänk att kroppen är så fantastisk att den kan självläka så! Nu kommer de smutsiga hemligheterna om mitt dolda, tidigare liv: Jag var svårartat sockerberoende. Inte sådär så att jag tyckte om allt sött i största allmänhet, utan på det där jagad-blick-sättet och trycka-i-sig-en-chokladkaka-i-bilen-när-ingen-ser - sättet. jag lyckades lura i både min man och mig själv att jag uppskattade "En Stund För Mig Själv" i soffan när barnen (och maken) gått och lagt sig. Sanningen var att jag uppskattade en stund med godispåsen. Bara en liten. Bara några häxvrål, några violgrodor och ett och annat hjärta. Lite choklad skadar väl inte? Och en cola LIGHT.
NU kommer fler erkännanden, när vi nu ändå är inne på allvarliga bekännelser - jag var alltid trött. Inte sådär som man kan bli efter en arbetsdag eller efter en dålig natt, utan hela tiden. Inte småtrött utan trött på det där viset som gör att hela tillvaron känns som en stor, tung suck. Mitt vanligaste uttryck härhemma var: "Jag orkar inte". Ganska argsint, lättretad och stingslig var jag också. Och för trött för att svara upp för mig själv när det krävdes.
För några år sen blev jag, som Jonas Gardell utttrycker det - hemskt religiös. Det här är likadant ungefär, samma känsla av sammanhang, kärlek till livet, förundran över kraften som finns i universum och i oss människor. (nä, jag är inte född i ett hippiekollektiv. Men jag kanske borde starta ett? :))
Tänk att en människa, som kallas OBESE på ungarnas Wii Fit, som tjuväter godis varje dag, som knycker halva paketet ballerina kladd och knappt orkar gå ut med hunden( utan låtsas att hon fostrar ungarna till ansvar genom att jämt be dem att göra det) och hellre lägger barnens kläder i trappan än att gå UPP för den, kan klara att inte bara bli av med sötberoendet, utan också börjar orka. Nu kan jag säga: "Jag orkar". Men också "Nej, nu får det vara nog, jag tar inte skit mer". Jag är helt plötsligt mer medveten om mig själv och vad jag kan uträtta, och, sägs det - gladare. Jag orkar också vara fokuserad hela dagen på jobbet, (när inte mina älskade elever lurar mig att börja prata som helt andra saker än engelska oregelbundna verb, förstås. Häromdagen råkade vi halka in på strumpbyxor, och tidigare har vi avhandlat viktiga ämnen som relationer, sex, matlagning, datortid och mina misslyckade försök att bli rockstjärna )
Någon undrade hur jag hinner träna flera gånger i veckan. Jag skulle vilja säga att jag hinner inte hinna. Däremot tycker jag inte att jag måste hinna ha felfria rabatter, nyrenoverat eller stryka alla kläder. Ger jag mig själv några timmar i veckan, så har jag helt plötsligt timmar "över" till att orka existera de andra timmarna...
Att det ska vara så svårt att fatta. Att man kan förändra, och att det är lättare än man tror. Amen.
