Mamma

De senaste dagarna har jag tänkt mycket på min mamma. Hon dog 2009 till följd av vad man skulle kunna kalla långsamt självmord. Hon levde de sista tio åren helt enkelt på ett sätt som egentligen bara kunde sluta exakt så som det gjorde. Kroppen orkde inte mer. Kedjerökande satt hon fast i sin fåtölj och höll tv-n sällskap med allehanda kakor, godis och någon enstaka kaffe. Hon gick aldrig ut, hon träffade sällan sina barnbarn och ibland undrade jag om hon mindes att hon faktiskt hade några. Hennes egen hälsa och hygien var helt underordnade hennes slutna tillvaro i fåtöljen, likaså min fars liv. Hon kunde inte annat. Hon blev aldrig sig själv efter de där sista doserna elchocker hon fick när Viktor var helt nyfödd. Jag låg på BB samtidigt som mamma låg på psykavdelningen. Jag kommer ihåg att jag gick dit, med Viktor i famnen, bara för att möta en mycket förvirrad människa som trodde att Viktor var hennes egen son, som dog några timmar efter födseln. Hon kallade min son för Mikael, som min bror skulle hetat, och jag var livrädd att hon skulle tappa min lille pojke i sitt förvirrade, desperata tillstånd. Hon blev aldrig sig själv. Vem nu mamma egenligen var, när hon var sig själv. Min mamma var manodepressiv. Eller som det också kallas - hon var bipolär. Min mamma kunde vara ett under av aktivitet och beslutsamhet, glad, dansande, skrattande, rolig och utåtriktad. Hon var oborstad och lite egen. Hon är en av de där det finns tusen berättelser om runt upptåg och infall som vi ibland kärleksfullt men lite sorgsetglatt minns. Om hur hon bytte prislappar på varor i klädaffärer för att få kläderna billigare. Om hur hon stal blommor på ICA. Om hur hon begärde in lingon till Pizza. Min mamma kunde också vara fullständigt apatisk. Eller nervöst manisk. Hon tappade flera gånger under min uppväxt kontakt med verkligheten och var övetygad om att vi skulle bli häktade av polis allihop för att ha stulit pengar.( Det hade vi inte. Det enda som stals stod mamma för och det stannade vid pelargoner) En vanlig räkning i brevlådan blev i mammas ögon en häktningsorder. Under mina tonår var hon urförbannad på mig bara för att jag fanns, under en period kunde jag inte bo hemma. Hon var uppe på nätterna och skurade listerna med tandborste. Detta byttes mot perioder då hon bara grät och låg i sängen, oförmögen att ta hand sig själv, mig eller hemmet. Hon kunde peridvis inte lämnas ensam, hon var en fara för sig själv. Jag minns två tillfällen då jag säkert vet att mamma ville avsluta sitt liv. Mitt i detta fanns min pappa. Min älskade, starka, vindpinade, underbara pappa som ALLTID fanns vid hennes sida. Som ALLTID ställde upp, som ALDRIG tappade tålamodet med min mammas nycker och som desstuom fick stå till svars inför påhopp från människor som trodde allt var hans fel. Eller mitt. Var jag inte ovanligt jobbig? Nåt måste det ju bero på? Han fick också försvara mamma. "Kan hon inte bara skärpa sig?". "Hon har väl inget att vara ledsen för?". Min far är den störste hjälten i universum i mina ögon. Andra rumtomkring orkade ett tag, kanske några år innan kontakten blev alltmer sporadisk, men pappa, han fanns alltid där. För mamma, och för mig. Han finns där än. När mamma var sjuk, och det var hon ganska ofta, fick vi ofta möta ifrågasättanden, okunskap, fördomar, avståndstagande och förakt. Pappa valde att aldrig ljuga om hur det var. Han var öppen, ärlig och trofast. Mitt eget snubblande in i den berömda väggen ska därför inte heller ljugas om, gömmas, förtigas eller stuvas undan. Själsliga och psykiska tillstånd FINNS. Ju oftare vi berättar, desto lättare blir det att bära, och förhoppningsvis minskar fördomar och ifrågasättanden när vi förstår att vi inte är ensamma. Och att det är verkligt. Tack och lov verkar jag inte ha ärvt mammas bipolaritet, även om jag inser att jag har drag av det att brottas med, men mammas erfarenheter, och hennes liv, har lärt mig att aldrig skämmas. Att inte gömma. Att berätta. Min mamma var kärleksfull, rolig och tog mig med på äventyr. Men hon var också bottenlöst förtvivlad och ibland missförstådd. Mamma, var du än är. Jag älskar dig och har alltid älskat dig. Jag hoppas att du nu har frid och de har lingon till pizzan. Och Pappa - du är min store hjälte och din kärlek har tryggt omslutit mig under hela mitt liv. Du ska gå vidare och ta emot den kärlek och omtanke människor vill ge dig. Sätt dig själv i centrum. Det är dags.